Kategorier
Uncategorized

Displayer

Det finns många displayer man kan använda till exempelvis en Arduino. Vill man visa både text och bild eller grafik finns ett antal små trevliga displayer, både monokroma (visar bara en enda färg) och med färg. Det bekvämaste är troligen att välja en display som har antingen IIC/I2C-gränssnitt eller SPI-gränssnitt. Dessa är seriella gränssnitt som använder fyra trådar per enhet för SPI, respektive två trådar för samtliga I2C-enheter. Jag beskriver SPI och I2C kort längre fram, och även i andra blogginlägg.

TFT/OLED

Vanligast för grafiska displayer är TFT eller OLED. TFT är den äldre tekniken och TFT betyder Thin Film Transistor LCD, alltså flytande kristalldisplay med tunnfilmstransistorer. Vad betyder nu detta? Jo, att varje pixel i displayen styrs av en egen transistor på displayen. Det är alltså en äldre teknologi som kräver bakgrundbelysning. Bakgrundsbelysningen är numera LED-baserad.

Exempel på TFT-display:
128×160 px med SPI-gränssnitt och bakgrundsbelysning
128x160 px SPI TFT

OLED, Organic Light-Emitting Diode, är en display där varje bildpunkt utgörs av en liten lysdiod av organiskt material. Den behöver alltså ingen bakgrundsbelysning, vilket gör att den drar mindre ström, kan visa djupare svarta fält, blir tunnare och lättare än en TFT-display och kan ge högre kontrast än en TFT-display när det är låg omgivande ljusnivå.

Exempel på OLED-displayer:
Liten billig display (128×32 px) med I2C-gränssnitt
128x32 px OLED
Lite större display (128x64px) med I2C-gränssnitt
128x64 px OLED

I2C/SPI

I2C är ett tvåtrådsgrässnitt som uppfanns av Philips för att använda i hemelektronik mellan kretsar i en apparat. Det skulle vara enkelt och billigt men ändå hyfsat snabbt, från början 100 kbit/s men nu kommer den upp i 3.4 Mbit/s för dubbelriktad kommunikation. Kretsarna på bussen adresseras med en 7-bitars adress vilket alltså tillåter 128 adresser. Man skickar datapaket mellan kretsarna på bussen, och vilken krets som helst kan vara master eller slav. Ledningarna på bussen är öppen kollektor, dvs de måste drivas till hög nivå med ett motstånd till plus, och kretsarna driver ledningarna låga via sina utgångar. På så vis kan man koppla ihop alla kretsarna på samma ledningar. Kretsarna upptäcker om två stycken försöker sända samtidigt och kan då försöka igen.

SPI uppfanns av Motorola ungefär samtidigt som Philips uppfann I2C. Det är en fyrtrådsbuss med en master och en eller flera slavar, där ledningarna är klocksignal, data master till slav, data slav till master och ”Slave Select”, som pekar ut en viss slavkrets som mottagare. För att kommunicera med flera slavar kan mastern antingen använda sig av flera Slave Select-ledningar, eller så kan slavarna skicka vidare data till varandra i en kedja. Dataledningarna är tristate, dvs de kopplas elektriskt bort från bussen när de inte är aktiva.