Kategorier
Digitala gränssnitt

Digitala gränssnitt

I2C

I2C är ett tvåtrådsgrässnitt som uppfanns av Philips för att använda i hemelektronik mellan kretsar i en apparat. Det skulle vara enkelt och billigt men ändå hyfsat snabbt, från början 100 kbit/s men nu kommer den upp i 3.4 Mbit/s för dubbelriktad kommunikation. Kretsarna på bussen adresseras med en 7-bitars adress vilket alltså tillåter 128 adresser. Man skickar datapaket mellan kretsarna på bussen, och vilken krets som helst kan vara master eller slav. Ledningarna på bussen är öppen kollektor, dvs de måste drivas till hög nivå med ett motstånd till plus, och kretsarna driver ledningarna låga via sina utgångar. På så vis kan man koppla ihop alla kretsarna på samma ledningar. Kretsarna upptäcker om två stycken försöker sända samtidigt och kan då försöka igen.

SPI

SPI uppfanns av Motorola ungefär samtidigt som Philips uppfann I2C. Det är en fyrtrådsbuss med en master och en eller flera slavar, där ledningarna är klocksignal, data master till slav, data slav till master och ”Slave Select”, som pekar ut en viss slavkrets som mottagare. För att kommunicera med flera slavar kan mastern antingen använda sig av flera Slave Select-ledningar, eller så kan slavarna skicka vidare data till varandra i en kedja. Dataledningarna är tristate, dvs de kopplas elektriskt bort från bussen när de inte är aktiva.